Idag, onsdagen den 19:e oktober tvåtusenelva. För att vara exakt hände det alldeles nyss, det som aldrig skulle hända. Du lämnade inte bara mig ståendes gråtande utan hela din familj och släkt. Jag vet innerst inne att det bara finns positiva saker med att du åker bort men det är svårt att ha det i tankarna när jag måste säga farväl.

Idag lämnade min lillebror Sverige för sju månader nere hos pappa i Melbourne. Det har fortfarande inte slagit mig än att jag inte kommer få se honom på ett tag. I somras tog han studenten från gymnasiet och vill nu (precis som många andra studenter) upptäcka världen, jobba och må bra - i hans fall på andra sidan jordklotet. Sist vi reste tillsammans var just ner till pappa och det kändes jättekonstigt att inte stå bredvid honom med en packad väska för att åka på ännu en semester.
Troligtvis behöver jag inte vänta tills i juni innan jag får se honom igen för om jag får tillåtelse från jobbet åker jag ner dit så snart som möjligt.