Förlåt om jag har varit seg på att blogga sedan jag kom hem till Sverige. Jag är fortfarande i depression över att vara här och har därför inte haft motivationen till att uppdatera lika mycket. Det har blivit lite bättre de senaste dagarna men det känns fortfarande inte okej än.

Imorgon är det en vecka sedan vi landade på Skavstas flygplats och jag blir lite rädd när jag tänker på hur fort tiden har gått. För två veckor sedan levde jag på andra sidan jordklotet, vistades ute till landets vintertid, upptäckte nya ställen med min bror och låg åtta timmar före er svenskar.
Jag var er framtid Sverige :)

Nu sitter jag här hemma i Sverige och väntar ständigt på att någonting roligt skall hända. Jag har ätit frukost i tre dagar och småätit lite sedan jag började trampa på svensk mark. Det är allt.
Min hjärna ber om att jag ska börja äta men min kropp säger nej.
Jag berättar inte detta för att jag vill att ni ska tycka synd om mig eller för att jag försöker bli smal utan jag bara undrar om det är normalt och inte känna någon hunger under depression och jetlag? 

Jag hade egentligen kunnat strunta i att äta de dagarna men familjen och vännerna bad mig stopppa i mig något och då försökte jag.

Det är jobbigt och må så här och känna att Sverige inte tillför mig någonting längre förutom alla nära och kära som bor här med mig. Det kanske bli roligare nu när jag börjar skolan snart. Kanske.

Har detta hänt er någon gång?
Har ni varit med om något stort i era liv eller varit på en resa och sedan kommit tillbaka och känt:
Vad gör jag här? Hur kunde jag vara så hemkär tidigare när jag nu knappt vill vistas här längre?

Mamma har gjort mat nu så jag ska gå och försöka få i mig lite. ♥