Kom precis in. Jag skulle bli upplockad av min syssling och hans mamma tidigare för att sedan åka hem till honom och umgås lite. Det var ju ett tag sen sist, i somras om jag inte minns fel, så vi tänkte att vi skulle ta och tjitt-tjatta lite sådär som sysslingar gör :)
Jag och min syssling har en riktigt starkt relation till varandra. Vi kan prata om vad som helst, han är som en tjejkompis till mig av något slag.
Tillbaka till upplockningen.
Där sitter jag på en stenmur nere vid centrum för att vänta in de. Jag föreslog att ta min egen bil, inte ska hans mor behöva hämta mig men NEJ, han insisterade på att de skulle komma så jag gav mig.
Till slut kommer det en röd Opel åkandes i snigel-fart, de måste vara de, tänkte jag. Bilen tutar och då är det Philip (min syssling) som sitter BAKOM ratten tillsammans med hans kompis bredvid. Killen har i smyg klarat körkortet och inte sagt ett knyst om det.
Jag hoppar in och börjar genast skrika av chockhet. HUR kunde han inte säga detta? HUR? Nej, killen ville överraska mig med det istället.
"Jag har väntat på den här dagen, att jag ska komma till dig"
Killen är föööör söt! This was not what I was expected.


Om tre veckor bor han delvis hos oss, detta ser jag fram emot.
Nu rings det till Sandra.
PUSS