Hello!

Detta inlägg kommer inte alls att handla om vad jag har gjort i helgen eller vad jag ska göra idag. Detta inlägg riktar jag med helt åt min underbara vän Haddis och hennes pojkvän Samuel (eller Koalan som jag kallar honom) som firade 2 år i tisdags.

Jag lärde känna Haddis genom dansen för cirka 3 år sedan. Vi gick i samma dansskola och åkte på tävlingar tillsammans men vi tävlade inte i samma grupp. År 2007 var det VM och Sverige skulle självklart åka dit och representera. Min högsta önskan var att få följa med dit men min grupp hade inte tillräckligt med rankningspoäng så vi fick stanna hemma.
Haddis grupp skulle dit. De var en av skolans bästa grupper då och gissa om folk önskade om de någon gång skulle få tävla tillsammans med dem.
Någon vecka innan de ska bege sig mot Tyskland, där VM höll till, blir de av med en gruppmedlem. Hon bara försvann. Ryktena gick runt på skolan och till slut fick jag reda på att de ville ha med mig i gruppen som ersättare. MIG, tänkte jag.
Jag kunde inte annat än att tacka ja.

Där började min vänskap med henne och resten av gruppen. Vi blev sten-tajta hela vecka och gjorde precis allt tillsammans. Det var som om vi kännt varandra i flera år och nu har de bara fortsatt.
Haddis har blivit en av mina närmaste vänner nu.

Hennes pojkvän har jag kännt i år och dar. Jag ska inte gå in på detaljer men vår vänskap började med en viss apa i ett höghus. Ni som vet vad jag pratar om förstår säker min nyfikenhet nere vid ruschkanan när jag var 9 år gammal. Det jag försöker säga är att de passar jättebra tillsammans, han är någon att hålla fast vid.

I tisdags har de varit tillsammans i 2 år. Tiden går så fort när man blir äldre. Dagen firade de självklart tillsammans i Jkpg där de pluggar och bor ihop. Samuel får vuxenpoäng av mig för de han gjorde för henne.

Miranda-nalle, en handskriven dik och rosor.
Finns det något finare än när killar skriver dikter? Med deras kassa handstil?

Saknar er, Haddis och Sasse.