Igår för exakt 1 år sedan gick jag och Shillan till Laboró för att pierca oss.
Äntligen skulle jag göra det.
Jag skulle tå hål på ett ställe som jag hade velat göra sedan nian på högstadiet men blev stoppad av mina päron. De lät mig inte och eftersom jag fortfarande var för ung för att bestämma sånt själv så gjorde jag aldrig det. Förra året fick jag nog.
Jag var 19 år då och kände att det var dags att ta det beslutet själv. Shillan hade haft hål där tidigare men hade tröttat efter ett halvår men nu kände hon att hon ville ha tillbaka den igen. Jag ville verkligen göra det men var så rädd att det skulle göra ont så Shillan fick pratar timmar med mig om att hela processen tar minst 2 minuter och inte mer!
Två minuters smärta kunde jag stå väll ut med...?

Jag kommer ihåg när vi satt i bilen på väg till stan och jag tittade på Shillan: Ska vi verkligen göra det här? Vi hade nämligen inte sagt till någon vad vi skulle göra utan det fick bli en överraskning senare.

Jag vet inte om det var värre att vi är kompis med killen som skulle göra detta på oss eller om det verkligen gjorde så ont som jag vill påstå. Jag vill än en gång poängtera att det bara tog mig två minuter att bli piercad men i mitt huvud kändes det som 10 minuter!

Jag var först ut och satte mig på stolen. Christian kom in med rullbordet och all tillbehör till mig stav. Shillan fick hålla mig i handen, den där nålen ville jag inte sitta ensam med. Christian började efter mitt klartecken men fick sedan avbryta för att jag blev rädd. "Kan man inte göra det på ett annat sätt", var nog en utav frågorna jag försökte uppehålla honom med.

Till slut gjorde jag det och jag tror fan att det tog mig 10 minuter för att få dit den. Christian sade att han aldrig hade haft en lika jobbig kund som mig och det bjuder jag på.

Shillan var så jävla duktig och gjorde nog det på mindre än en minut med "push-up talk" ifrån mig.

Efteråt mötte vi upp Sandra och hennes kommentar var: Amie, hur vågade du? Ja, Sandra jag vet inte än idag hur jag vågade för jag är verkligen rädd för nålar och sprutor. När jag ringde mamma på jobbet och läspade: "Mamma, jag har tagit hål i tungan!" "Vad säger du? Har du tagit en kundvagn?" Jag försökte få fram orden på ett normalt sätt men det gick inte.

De kommande kommentarerna från släkt och vänner varierade: "Gud vad snyggt, jag vill också göra!" "Usch, vad äckligt. Hur vågar du?", "AMIE, VAD HAR DU GJORT!"

Jag är nöjd men det. Det var det jag vill ha :)

Like or dislike it. I don't care.

xoxo / A

        
               Ni som fortfarande inte har fattat det så tog jag hål i tungan :)