Jag har nog nämnt lite smått att denna vecka har varit väldigt sliten för mig. Jag drar nu därför en stor lättnad över att det är söndag idag och om ungefär 1 3/4h är veckan förbi. Efter det har jag en ny vecka att se fram emot och jag hoppas den innefattar mindre stress och mer sömn.
Något jag helt glömde bort igår var att jag firade 1 år med mitt körkort! Igår var det exakt 1 år sen jag stod och skrek av glädje utanför Vägverket att jag tagit ett stort steg mot vuxenvärlden och klarat av, kanske ett av många svåra test.
Personligen tycker jag inte detta behövs skrivas upp eller firas men eftersom jag drabbas av otur efter att ha legat på +-listan ett tag, kan jag inte undgå att dela med mig av det.

1 år med körkortet var det. Låt se vad som hände under det året när jag kunde glida bil med vännerna.
Min morfar var så glad över att jag klarade körkortet att han gav mig en egen bilnyckel till hans bil.
Jag lyckades tappa bort nycklen under en konsert i somras. Jag var chaufför den kvällen och det gjorde att vi inte kunde ta oss hem. Detta resulterade i att jag, min bror och min mor stannade kvar utanför Grönan och fick vakta bilen hela natten medan resten fick ta andra bilen hemåt. Min moster fick sedan ta första tidiga tåget till Sthlm dagen efter och komma med reservnyckeln. Vilken människa på jorden råkar ut för detta förutom jag?

En dag tog jag och Lollo en biltur till stan för att kolla upp en sak. När vi sedan gick tillbaka mot bilen och satte oss för att börja åka, kände jag, när jag försökte vrida om nyckeln, att det inte gick! Vad hade hänt? Det gick ju nyss. Vi försökte flera gånger och vi höll på så länge att vi inte orkade längre och började istället få panik om hur vi skulle reda ut detta. Vi bad folk vi fick syn på om hjälp, vi ringde folk och bad dem komma och hjälpa oss men ingen kunde lösa problemet.
Jag fick till slut sätta en lapp på bilen att den inte fungerade (så jag inte skulle få P-böter) men att jag skulle hämta den dagen efter. Efter det var jag tvungen att försöka fixa skjuts hem och ringa bärgningsbilen. Någon som varit i samma situation som jag? Tror inte det.

Nästa olyckshändelse hände för inte så längesen. Det var nu i vintras när snön övergav vår mark. Jag hade haft bilen en kväll och var på väg hem mot mina trakter med Robert och Emil samt en hund som de hade med sig. Jag släppte av dem tidigare för att sedan åka och parkera den. Under tiden jag åker och letar parkering har jag vevat ner båda främre framrutorna så det inte ska stinka hund i den. Till slut hittade jag en parkering efter 10 minuters sökande och började sakta promenera hemåt. Eftersom det var så kallt ute, lade jag på skydd över framrutan.
Dagen efter, när jag står och jobbar, skickar min moster en hel del sms till mig om att hon måste prata med mig så fort jag har slutat. Undrar om vad? Jag ringer henne sedan efter jobbet och hon låter helt förtvivlad i luren: Vad gjorde du igår? Har du inte glömt bort någonting? Nej, tänker jag. Vad ska det vara? Båda framrutorna var nervevade när jag gick mot bilen idag. Det var iskallt i bilen Amie! Vem som helst kunde ha snott den!!
Jag kände mig allmänt tung efter utskällningen och ville bara sjunka ner under jorden. Seröst, ni kan ju inte säga att ni hört denna historia förut?

Dessa var de största sakerna jag varit med om sedan finns det givetvis fler mindre, men tycker att dessa är några lägga på minnet. Trots allt detta, låter min älskade moster mig få låna hennes/morfars bil. I AM ONE OF A KIND!

Det är ju ett under att jag klarade körkortet men inte kan hantera bilen i sig.
Nå, detta var min lilla hyllning till mig själv! Nu ska jag snart åka hemåt från Sandra. Vi får hoppas på att inget händer bilen ikväll.

Puss A